onsdag 11 maj 2011

Vad är livet?



Min Teaterbiennal:

Splitter
Långbord med vita dukar i en fyrkant. Alla som säger något på den här middagen talar Tjechovska."Vad är livet?
Det är som att fråga: Vad är en morot? En morot är en morot."

Vi som är publik sitter tysta vid bordet för att inte missa någon av de filosofiska replikerna eller de dramatiska kärlekssamtalen, begrunda ansiktsuttyck som skiftar. Ibland kommer jag på mig att se på ett lyssnande ansikte i publiken istället. Vi är ju på samma middag.
Jag har sett föreställningen Splitter en gång förut på TUPP-festivalen i Uppsala. Texterna är förstås outtömliga och kan höras många gånger. Spännande att se och uppleva skillanden när lokal och publiken är en annan. Teater som kommer nära det muntliga berättandet som förändras beroende på vilka som är i rummet och deras reaktioner.
Masterprogrammet på Stockholms dramatiska högskola under ledning av Frank Vercruyssen.

Katitzi
Ibland tänker jag på hur energiska teatermänniskor är. In med stora långtradare, bygg en vridbara scener för två dagars föreställning,tusen småsaker som ligger på rätt ställe och spring runt, runt på scen i två timmar. På Folkteatern i Gävleborg har vi fått se många föreställningar med Cecilia Milocco och här i Katitzi är en upplevelse att följa hennes uttryck. Vi tycker att alla skådespelare som jobbat här på Folkteatern är litegrann som våra.

Publiken
Fullsatt med teatermänniskor i Sandvikens Folkets hus där Göteborgs Stadsteater spelar Lorcas Publiken. "Försök inte förstå allting" säger Susanne Osten i foajen. Allt går inte att begripa. En del saker måste bara upplevas". Ja, precis så var det. Och publikens värme bara vällde upp på scen till Susanne och alla skådespelare. "Det här hade jag verkligen inte velat missa", sa maken.

När blir det snart?
Jag önskar jag haft mina barnbarn med på den här föreställningen. Hur många gånger har jag inte försökt förklara svaret på frågan: När kommer dom? Snart.
Vad är snart? Mittiprickteatern förklarar på ett sätt som fått mitt 5-åriga barnbarn krivera av skratt. Vi vuxna på biennalen tyckte också att det var roligt.

Tre systrar
Minns inte riktigt hur många gånger jag sett den här pjäsen sättas upp. Pernilla August i våran Folkteaters uppsättning för några decennier sedan har i alla fall etsat sig fast ordentligt i minnet. Här kommer Teaterhögskolan i Malmö med en uppsättning som pågår i nutid. Musik, jargong, kroppsspråk, allt är 2011. Jag har i allafall inte sett något liknande. Att se studentföreställningar är himla kul! Är det så här teatern kommer att bli?

69 Love Songs
En föreställning i 69 delar som bygger på The Magnetic Fields trippelalbum. I övre högra hörnet finns ett litet räkneverk som visar hur långt vi kommit i förställningen. När räkneverket står på 11 tänker jag. "Stopp, det går så fort, jag vill inte att det ska ta slut!" Kärlek och relationer, det tycker alla är intressant! Bra musikframträdanden, det är en njutning att vara där. "Det bästa jag sett!", tyckte Stefan som såg föreställningen med oss.
Stockholms dramatiska högskola.

Inga kommentarer: