Hur ofta får man uppleva att invigningstalaren är 96 år? Som konstnären
Sven Ljungberg som inviger Ljungby berättarfestivals 20-årsjubileum med en varm historia om Erik från Södra Ljunga. Svens jättestora händer vilar på hans knän och rösten är humoristisk och kärleksfull.
Jag har varit på
Ljungbergmuseet många gånger men aldrig träffat Sven. Jag blir lite imponerad. 96 år och kan berätta en varm och inkännande historia med skärpa. Mycket riktigt visar det sig att denne timide man kan sätta gränser. När någon sticker in huvudet i ateljén och frågar om han är upptagen svarar han:"Det ser du väl för fan!". I muséet hänger också minst 25 målningar från Italien, daterade 2008.
Bob Hansson skräder inte orden när han fortsätter invigningskvällen. Direkt kommen från yogafestivalen på Öland, precis som jag är, uppmanar han publiken "Att bli lite mer hippie! Yogafestival är inget konstigt! Man böjer sig lite hit och lite dit. Sen pratar man om kärlek och dansar disco hela natten. Och badar svetthydda om man är en hel karl och inte bangar ur." Bob fortsätter att prata om kärlek och sex som antagligen ingen annan gjort på Ljungby bibliotek förut. I toalettkön lite senare på kvällen hör jag två äldre kvinnor 70-80-årsålder säga. "Bob Hansson,han är bra gullig". Vad ska man säga för att förskräcka tanter nu för tiden?
Jag kan inte säga hur många gånger jag lyssnat på
Raine Navin och
Gunilla Skyttla. Kanske under ett 20-tal år. En tillfälle var på hotell Terassas ägares terass i byn Rataryd. Raine berättade så inlevelsefullt hur det var när hans mamma dog att alla äldre män grät och mindes sina mammor. Det är sorgligt när ens mamma går bort! Det är i alla fall sen lika roligt när Raine tar på det antika mensskyddet på huvudet. Och Gunilla delar ut paket. "Är det ingen som vill ha det här paketet?" Jo jag! Jag får en affisch med rött band där det står:
får du inte en känsla att det kommer att klarna lite längre fram på dagen?Bo Lundmark, prästen från Tännas församling berättar om Stor-Nila och Lill-Docka. Jag har hört dessa berättelser förut men är ändå förväntansfull när jag kryper in i tältet vid hembygdsgården för att njuta av en lågmäld berättelse utan åthävor. Människoöden från Lycksele Lappmark.
Vad vore vi människor utan berättelser?
Nu sitter vi långt ner i Småland och får lära känna två människor födda 1822, den ena från Sorsele, den andre från Tärnaby. Det är tyst i tältet. Bo höjer inte rösten. Vant lotsar han oss in i Lappmarken och de historier som gjort Stor-Nila odödlig. Mannen som sköt 57 björnar. Och som när han skidade över fjället bärande sin fru på ryggen vid 80 års ålder, men inte orkade riktigt ända fram. 3 km före kåtan i Kjellsvattnet bäddade han ner sig och Lill-Docka i snön. Tre månader senare fann man dem.
Antonio Rocha, vilken makalös berättare från Brasilien! Berättaren och författaren
Christina Claesson har drömt att få göra en berättarföreställning i ett träd med full klättarutrustning. Och så blir drömmen levande. Tillsmmans med Antonio Rocha gör hon en berättarföreställning som är bland det bästa jag sett, någonsin! I en riktigt gammal stor lind. Lindormen ligger förstås på lur under hela föreställningen och ormen ställer sen Christina till svars! Har du tagit ditt ansvar för jordklotet?
Carina Fast berättar historier från
Isaac Bashevis Singers barndom. Som när Schemiel skulle gå till Warszawa...Jag blir märkligt berörd av dessa historier. De påminner mig om meditationer jag haft. Om att stå framför fem dörrar och i en av dem finna sin barndoms leksaker. I en annan kläder man haft. I den tredje röster man känner igen från sin barndom. Att i den fjärde finna sin fantasi och i den femte bara dimma. Framtiden. Vad som ännu är dolt för oss.
Hans Sydow, dansk tonsättare framför en Sägensymfoni med musik och röster från bland annat stormen Gudrun. Vi är ett 20-tal personer i rummet och alla är berörda. Efter uppspelnigen tar en dam till orda. "Vi bodde i stormens öga, en reporter kom till oss för att skildra stormen, ett träd föll över hans bil och han dog. Sådana är berättelserna från stormen Gudrun."
Margareta Larsson berättar historier om "Kvinnors lust och list" till Afternoon the´.
Eva säger: "Gud, jag har tråkigt!" och Gud skapar den självupptagne mannen som en present till Eva. Kvinnorna i publiken skrattar, männen också. I en berättelse delar vi varandras erfarenheter och växer till människor som bryr sig om varandra. Och vi vill säga snälla, bra och saker till varann.
Det säger
Bob Hansson också när han inleder Ung scen. "Säger du något taskigt och sänker någon, kan du aldrig ta tillbaks det!" Alla ungdomar lyssnar. Historien om när lille Bob som egentligen heter Robert ska passera skolpolisen på väg till skolan. Historien om när han ringer 90 000 för att få hjälp, för att han är rädd för polisen under en anti-våldsdemonstration under Göteborgskravallerna. Det blir tyst i rummet. Jag kan verkligen känna hur alla ungdomarna tar in alla berättelser och låter sig inspireras.
De unga berättarna från
Fabulas storytelling-läger berättar också väldigt bra. Nej, inte väldigt bra, makalös bra! Det finns en återväxt inom storytelling i Sverige.
Det här var en del av min Ljungbyfestival. Någon annan gjorde en helt annan resa eftersom det gick att lyssna på minst 70 medverkande berättare. Så här avslutade Bob Hansson:
"Berättelser förändrar världen."
"Det fanns en berättelse som förändrade hennes liv".
