Ibland försökte
jag nå det
som var onåbart.
Jag sticker handen
ner i vattnet
för att hindra fisken
att simma mot nätet.
Jag tycker att min dikt gör ont
åtminstone till en del
där jag skrapat och skrapat
för att finna någon sorts sanning.
Något som andas mod
och liv.
Redan när jag föddes
hade jag alla åldrar
i mig samtidigt.
Direkt blev jag min fars mormor,
och bekymrade mig över min far.
Framme vid randen av sopbeget
är det inte så farligt.
Det luktar lite illa
men fullt möjligt
att föra ett hyggligt samtal.
Uppe på sopberget är det sämre,
det är svårt att vända bilen
bland alla plåtbitar,
när det är punktering
på alla fyra hjulen
samtidigt.
Om jag kunde se
in i ditt ansikte
och stanna där
några minuter.
Kanske fick du syn på en fräkning tonårstjej
men midjekort jacka och opressade byxor.
Livet skulle vara något man skulle delta i
och ändå inte.
Jag skulle vilja se
in i dina ögon så länge
att världen tog slut.
Mitt hjärta
är ibland stort,
det går knappt att släpa med sig
på resor.
Det gör inget
om vi aldrig kommer fram.
Dikt: Maria Westerman
5 kommentarer:
Vad fint! Jag älskar den här dikten, den griper verkligen tag i hjärtat!
Tack! Den är skriven 2003 och dök upp igen.
Fint! Och lite sorgligt känner jag. Får lust att gråta en skvätt.
Det är vägen som är mödan värd, sägs det. Resan mot något. För mig är det en sorts tröst. Råkar man ut för punktering på alla fyra däcken samtidigt, så gör det ändå inte så mycket. Det viktiga är hur man har det under tiden. Vad sägs om det?
Tack för era tankar!
Skicka en kommentar