Läste i DN:s På Stan Bengt Ohlssons krönika om boken och andra nytillkomna sätt att läsa i jämförelse med boken:
"Med tanke på att det är en uppfinning som har sex hundra år på nacken får man säga att den har stått sig ganska bra.
Den går utan batterier. Man kan ta den med sig till stranden. Man kan glömma den på bussen och köpa en ny utan att ruinera sig. Bok, inte buss. Man kan tappa fanskapet i badkaret och sen bara låta den ligga på elementet, sen är den i skick som ny. Nästan. Den blir inte en massa miljöfarligt elskrot som de får vada omkring bland i mörkaste Afrika.
Om boken hade uppfunnits i dag hade den vunnit alla guldägg och formgivningspriser, och kindleplattan hade mötts av hånskratt och förpassats till historiens skamvrå, där den hör hemma."
Antagligen kommer jag också någongång att sitta och läsa på en läsplatta. Precis som jag så småningom skaffat mig andra uppfinningar, ovetande om att det fanns ett behov av just de här prylarna. Ofta tänker jag på språket och hur människor lär sig att uttrycka tankar och känslor på ett så abstrakt sätt som ljud och små tecken. Det spelar ingen roll om man skriver något i sanden eller författar en novell på moblien som ungdomar i Japan gör. Uttrycket blir det samma. Det är någon som har lämnat oss några tankar som vi kan få ta del av.
"Vad står det här på teckningen?" frågar jag mitt 4-åriga barnbarn."Att jag bodde i den här samfälligheten och hade tre barn." svarar han. Man blir tyst en liten stund och inser att hans krumelurer betyder just det, precis som kinesiska tecken betyder något annat och våra egna bokstäver kan innehålla vilken sanning som helst.
"Arg" säger det 1-åriga barnbarnet med eftertryck. Hur har hon på drygt 300 dagar hunnit lära sig att just det ljudet beskriver en känsla hon har i kroppen? Och att hon kan meddela det till mig? Kanske är det 1-åringens första försök att med abstrakta ord berätta en känsla till omvärlden? Arg.
Vem var det?
Skriver jag med foten
direkt på stenläggningen
Vem var det som höll mig i handen
den där gången
vem var det som kom så nära
att jag alls vågade
börja leva
...
ur Tomas Tidholms Jobb 1992
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar